Material om organdonation och -transplantation för yrkesutbildade

HUS ansvarar för planeringen och samordningen av hela organdonationsverksamheten i landet. Alla organtransplantationer i hela landet har centraliserats till oss. Organdonations- och transplantationsorganisationerna är två helt separata aktiviteter inom HUS, precis som det krävs i lagen. Alla centralsjukhus i landet är organdonationssjukhus.

Organtransplantationerna begränsas dock fortfarande av bristen på organtransplantat. I köerna för en organtransplantation finns det fortlöpande mer än 500 patienter av vilka 5–10 procent avlider till följd av att det inte finns tillgång till ett lämpligt transplantat.  Social. och hälsovårdsministeriet har upprättat en nationell verksamhetsplan för organdonationer och -transplantationer där man som mål har satt upp att alla de patienter för vilka en organtransplantation med anledning av en sjukdom och enligt en medicinsk bedömning är till fördel ska få ett transplantat i rätt tid och på lika villkor.

Organdonationsverksamheten regleras i både finländska och europeiska lagar. Genom lagstiftning försöker man säkerställa transparens i verksamheten, förebyggande av missbruk och strävan efter ekonomisk vinning, spårbarhet av organ och vävnader, tillhandahållande av högklassig och jämlik vård, organtransplantatens kvalitet och säkerhet samt tillgång till transplantat.

Hinder för organdonation: 

• orsaken eller mekanismen för hjärndöd är oklar
• ålder över 85 år
• positiv B-hepatit, HIV
• cancersjukdom under de senaste fem åren, förutom basalcellscancer eller hjärntumör

Organ huvudsakligen från hjärndöda donatorer 

I Finland görs största delen av organtransplantationerna med organ som donerats av hjärndöda avlidna. En människa är död när hela hjärnverksamheten har upphört permanent, även om hjärtat fortfarande slår. Hjärndöd konstateras i allmänhet av två läkare: en neurokirurg eller neurolog konstaterar att hjärnverksamheten upphört, och en intensivvårdsläkare eller anestesiläkare att den spontana andningsfunktionen upphört. 

Antalet hjärndöda organdonatorer är inte tillräckligt för att täcka antalet organtransplantationer som behövs. Av denna anledning införs i Finland organdonation efter att blodcirkulationen avstannat och döden konstaterats, dvs. Donation After Circulatory Determination of Death (DCDD).

Det kan bli aktuellt med organdonation efter att blodcirkulationen avstannat och döden konstaterats, om tillståndet hos en patient som lider av en svår hjärnskada inte framskrider till hjärndöd, men förutsättningar för att patienten ska återhämta sig inte finns och de vårdansvariga läkarna multiprofessionellt beslutar att frångå vård som inte ger resultat. Efter beslutet att frångå vård begrundas möjligheterna för organdonation. Organdonationsmöjligheterna och patientens ståndpunkt diskuteras alltid med de närstående, och en organdonation blir inte aktuell, om patienten motsatt sig detta. Efter hjärtstillestånd upphör blodcirkulationen och andningen, varvid också hjärnverksamheten upphör.

Grunden är ett förmodat samtycke

Innan organ lösgörs frågar man de anhöriga hur den avlidna under sin livstid förhöll sig till organdonation.  I Finland tillämpas s.k. förmodat samtycke: om den avlidna under sin livstid inte motsatt sig organdonation kan hens organ och vävnader lösgöras och användas i behandlingen för någon annan. På detta sätt försöker man respektera den avlidnas vilja, och de anhöriga behöver inte i en sorgtyngd stund tänka på något överflödigt.

Vi försöker ta upp möjligheterna för organdonation alltid då det gäller en svårt neurologiskt sjuk patient, om det enligt vår bedömning inte finns några förutsättningar för patienten att återhämta sig. Möjligheterna för en organdonation ingår i god vård av en döende patient i livets slutskede och innebär att patientens vilja respekteras. Organdonation post mortem kan bidra till behandlingen av någon annan människas sjukdom eller skada och rädda människoliv.