Från hjälpsyster till närvårdare

Att sköta om patienternas grundläggande behov har i alla tider varit en del av sjukvården. I Finland har man sedan mitten av 1900-talet utbildat för ändamålet specialiserad personal, som idag kallas närvårdare. Yrkets rötter finns i Finlands Röda Kors Hjälpsysterorganisation, som grundades för 80 år sedan i syfte att utbilda frivillig hjälppersonal till krigssjukhusen. Efter kriget inrättade staten det nya yrket hjälpskötare, och FRK:s hjälpsysterutbildning förenhetligades med den statliga hjälpskötarutbildningen. Yrkesbeteckningen ändrades senare till primärskötare, som varett namn som bättre motsvarade yrkets natur, och på 1990-talet utvecklades yrket vidare och fick sitt nuvarande namn närvårdare.

Finlands Röda Kors sjukhus

Finlands Röda Kors (FRK) grundades år 1877 för att utbilda sjukskötare till kriget mellan Turkiet och Ryssland som hade brutit ut samma år. Efter kriget övertogs sjukskötarutbildningen så småningom av staten. Inom Finlands Röds Kors ledning betraktade man det ändå som viktigt, att organisationen fick ett eget utbildningssjukhus, där man kunde vårda sårade och utbilda vårdpersonal under krigstid. Det här behovet kom särskilt i dagen under inbördeskriget år 1918. 

Sjukhusprojektet fick vind i seglen efter att Gustaf Mannerheim tillträtt som Röda Korsets ordförande år 1922. Tack vare Mannerheims popularitet lyckades man samla in den fordrade finansieringen i form av donationer och lån. Bygglov erhölls år 1931, och följande år stod den nya sjukhusbyggnaden, som ritats av arkitekten Jussi Paatela, färdigbyggd i Tölö. Under fredstid inriktade sig sjukhuset, som hade plats för 120 patienter, särskilt på vården av olycksfall. De krigstida uppgifter som man hade haft i åtanke när sjukhuset byggdes blev dock snart aktuella. Vinterkriget började 30.11.1939 med Sovjetunionens angrepp på Finland. 

Hjälpsysterorganisationen grundas

Under vinterkriget rådde det brist på utbildade skötare och man blev tvungen att delvis förlita sig på outbildad personal i vården av de sårade. Simo Brofeldt, överläkare vid Finlands Röda Kors sjukhus, ansåg att det var Röda Korsets plikt att förhindra att vårdarbristen upprepades och under mellanfreden lade han därför upp en plan för att utbilda hjälppersonal i händelse av ett nytt krig. Fortsättningskriget bröt ut den 25.6.1941. Samma dag grundades Finlands Röda Kors Hjälpsysterorganisation på order av försvarsmaktens överbefälhavare Gustaf Mannerheim. 

"Man lär sig att ge injektioner, man är med om bandagebyten, man får se saker som man aldrig tidigare kunnat föreställa sig. Och det underliga är att man efter sår och var och amputerade lemmar kan känna hunger och äta sin mat med frisk aptit. På Röda Korsets sjukhus i Helsingfors åtjag en välling som jag aldrig kan glömma." 

Röda Korset

Internationella Röda Korset grundades av Henry Dunant i Genève i Schweiz år 1863. Organisationens uppgift var ursprungligen att ha omsorg om soldater som sårats i krig. På initiativ av Dunant slöts år 1864 den första Genèvekonventionen, i vilken sårade och sjuka soldaters rätt till sjukvård och humanitär behandling slogs fast. Under de följande åren grundades nationella Röda Kors-föreningar runt omkring i Europa.

Lära genom att göra

Hjälpsysterorganisationens huvuduppgift var att utbilda frivilliga hjälpsköterskor till de av försvarsmakten och FRK upprättade fält- och krigssjukhusen. Som huvudsakligt utbildningscenter fungerade Röda Korsets sjukhus, vars egna sjukskötare och läkare utgjorde utbildningspersonalen. Hjälpsystrarnas utbildning var indelad i tre olika långa skeden, varav det första bestod av trettio timmar teoriundervisning. Det andra och tredjeskedet bestod huvudsakligen av praktisk undervisning. Teoriundervisning arrangerades också av lokala avdelningar i andra delar av landet, men praktiken utfördes vanligtvis i Helsingfors. Allt som allt ingick sex månader praktik i utbildningen, men hjälpsystrarna kunde kommenderas i tjänst redan efter en kort, två månaders praktik. 

Hjälpsystrarna under kriget

Till Finlands Röda Kors verksamhet hörde en strävan att ena nationen. Under fortsättningskriget anslöt sig också allt som allt 3500 kvinnor från alla samhällsklasser till hjälpsysterorganisationen. Hjälpsystrarna stationerades i första hand på krigssjukhusen, men också på vanliga sjukhus. De utförde olika underhållsuppgifter och uppgifter relaterade till patienternas grundvård, och minskade med sitt arbete sjukskötarnas arbetsbörda. Hjälpsystrarna lyfte, tvättade och observerade patienterna, mätte kroppstemperaturer, bytte bandage och gav första hjälp. De serverade även mat, vårdade instrument, bäddade sängar och assisterade sjukskötare och läkare vid mera komplicerade ingrepp. Hjälpsystrar med studentbakgrund kunde också arbeta som skrivare och kansliassistenter.

Den statliga hjälpskötarutbildningen 

Även efter kriget behövdes hjälpvårdpersonal. Den nya arbetstidslagen innebar en övergång till åtta timmars arbetsdag, vilket hotade leda till sjukskötarbrist och sjukhusnedläggningar. För att råda bot på den hotande arbetskraftbristen beslöt staten år 1946 att inleda en yrkesinriktad hjälpskötarutbildning. Med hjälpsysterutbildningen som förebild förlades den praktikbetonade och kursformade utbildningen till sjukhusen, och den inleddes med sex skilda kurser som arrangerades samtidigt på de allmänna sjukhusen och länssjukhusen i Helsingfors, Tammerfors, Jyväskylä, Tavastehus och S:t Michel. Studierna tog åtta månader, varav cirka en månad var teoriundervisning och sju månader praktik. I Helsingfors utbildade FRK fortfarande hjälpsystrar, som nu likställdes med hjälpskötare. Även hjälpsystrarnas utbildning förlängdes till åtta månader, och de hjälpsystrar som utexaminerades från de efterkrigstida kurserna erhöll behörighet att jobba som hjälpskötare. De första hjälpskötarna blev färdiga i februari 1947. 

Arbete på sjukhus och inom socialvården 

I början på 1950-talet beslöt Medicinalstyrelsen att hjälpskötarutbildningen i fortsättningen skulle betona vård av patienter på kommunalhemmen och sjukhusens kroniska avdelningar. Eftersom Röda Korsets sjukhus hade få långvårdspatienter ledde beslutet till att FRK lade ner hjälpsysterutbildningen efter tio år. De sista hjälpsystrarna utexaminerades år 1951. Eftersom sjukhusväsendet höll på att byggas ut var dock sjukhusens behov av arbetskraft alltjämt stort. Därför kom de flesta hjälpskötare även i fortsättningen att jobba främst på allmänna sjukhus, där deras andel på vårdavdelningarna växte. Därtill arbetade hjälpskötare bland annat på socialvårdens anstalter, såsom kommunalhem och barnhem. 

Arbetsfältet vidgas 

År 1965 överfördes ansvaret för hjälpskötarutbildningen från sjukhusen till sjukvårdsläroanstalterna, vid vilka det inrättades nya lärartjänster. Utbildningens längd var nu två terminer, det vill säga ett år. Hädanefter anslöt sig även män till studerandenas skara och den första manliga hjälpskötaren blev färdig år 1966. Undervisningens mål och innehåll förblev emellertid ganska oförändrade fram till 1970-talet. 

Efter att den nya folkhälsolagen trätt i kraft år 1972 började det ske förändringar i hjälpskötarnas arbetsfält. Det uppstod nya arbetstillfällen för hjälpskötare i såväl de nya hälsocentralerna som i öppenvården. Som en följd av förändringarna i arbetslivets behov förlängdes hjälpskötarutbildningen år 1978 till tre terminer. År 1986 genomfördes en mera omfattandereform i samband med att hela mellanstadieutbildningen förnyades. Resultatet var att hjälpskötarutbildningen ersattes av en ny primärskötarutbildning. som erbjöds både som grundskolebaserad och gymnasiebaserad. Beroende på linje var studietiden antingen 2,5 eller 1,5 år. 

Ett människonära serviceyrke

Ännu på 1960-talet var social- och hälsovårdsbranschen i Finland starkt inriktad på anstaltsvård. När öppenvården började byggas ut på 1970-talet behövdes hjälpskötarna som arbetskraft i synnerhet i hemvården, där patienterna ges stöd för att klara sig hemma efter sina individuella behov. Syftet med primärskötarutbildningsreformen var att fördjupa yrkesskickligheten och utrusta primärskötarna med beredskapen att utföra olika arbetsuppgifter i olika miljöer, både på anstalter och inom öppenvården. Utbildningen betonade vårdyrkets karaktär av ett människonära serviceyrke, och man fäste vikt vid att utveckla studerandenas interaktionsförmåga. Därför inkluderade man många allmänbildande ämnen i synnerhet i den grundskolebaserade linjen. 

Sjukhushierarki och beteenderegler 

Sjukhusen var på 1940–1960-talen starkt hierarkiska anstalter där hjälpsystrarna och hjälpskötarna var långt nere i rangordningen. Man skulle nia och bemöta sina överordnade respektfullt, rentav underdånigt. Även de rådande samhällsnormerna var betungande. Enskilda skötare hölls ansvariga för hela sin yrkeskårs anseende och förväntades bete sig klanderfritt och sedligt samt ha ett välvårdat utseende. Ännu på 1950-talet kunde ansökningar till hjälpskötarutbildningen avslås med motiveringen ”kraftigt sminkad” eller ”ansökanden är på något vis för smyckad och pyntad”. 

För att ge hjälpskötarna stöd för att orka i arbetet fäste man redan när hjälpskötarutbildningen planerarades vikt vid att stärka yrkesidentiteten och -stoltheten. Hjälpskötaren skulle vara en expert inom sitt eget område, det vill säga den grundläggande vården av långvårdspatienter. Hjälpskötarna fick inte lära sig avancerade vårdåtgärder, eftersom sjukskötarna motsatte sig en överflyttning av sina uppgifter till hjälpskötarna. I praktiken varierade arbetsfördelningen mellan sjukskötare och hjälpskötare ändå från arbetsplats till arbetsplats, och till och med inom olika avdelningar på samma sjukhus. Ibland utförde hjälpskötarna samma uppgifter som sjukskötarna. 

Facklig organisering 

Fackrörelsen har traditionellt spelat en viktig roll i utvecklingen av yrkesidentiteten. Beträffande hjälpvårdpersonalen har Finlands närvårdar- och primärskötarförbund SuPer, som grundades år 1948 som Finlands Hjälpskötarförening, varit en viktig förenande faktor och drivande kraft i utvecklingen av yrket. Föreningens medlemsmärke blev hjälpskötarnas yrkesemblem, som än idag är i bruk som SuPers medlemsmärke. Nuförtiden består medlemskåren av flera olika yrkesgrupper inom social- och hälsovårdsbranschen. SuPer bevakar sina medlemmars intressen, men verksamheten bygger på en yrkesetik där kunden står i centrum. SuPer lyfter därför ständigt fram missförhållanden i synnerhet inom äldrevården. 

Under den ekonomiska recessionen i början på 1990-talet satsade man inom social- och hälsovårdsbranschen på öppenvården. I förberedelse för de kommande omställningarna inom sektorn genomfördes en omfattande utbildningsreform: utbildningen till primärskötare och nio andra yrken inom social- och hälsovårdsbranschen lades ner och ersattes med en ny närvårdarutbildning, som inleddes på försöksbasis vid yrkesläroanstalter på ungdomsstadiet år 1992. Den ordinarie utbildningen inleddes följande år (1993). Examen fick namnet grundexamen inom social- och hälsovårdsbranschen. 

År 1999 förlängdes den grundskolebaserade närvårdarutbildningen till tre år och den gymnasiebaserade till två år. Det lades fortsättningsvis stor vikt vid allmänbildande ämnen, och de fördjupade studiernas omfattning fördubblades. En kraftigare betoning på inlärning i arbetet förbättrade de nyexaminerades anställningsgrad. 

De tidigare yrkena lever vidare som skilda kompetensområden som det är möjligt att inrikta sig på i studierna. Genom fortbildning kan närvårdarexamen kompletteras med nya kompetensområden. Examensstrukturen följer en trestegsmodell – yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen och specialyrkesexamen – som ger närvårdaren möjlighet att utveckla sin yrkesskicklighet under karriärens lopp. 

Närvårdarutbildningens mål var att skapa en mångsidig och flexibel yrkeskår, som med samma utbildning kunde arbeta inom olika yrken i social- och hälsovårdsbranschen. Den radikala förändringen av utbildningens struktur i början på 1990-talet fick också kritik. I recessionens efterdyningar hade närvårdarna svårt att hitta arbete. Reformen hade dock kommit för att stanna och utbildningen har vidare utvecklats genom en kontinuerlig utvärderingsprocess. Idag råder det brist på närvårdare på arbetsmarknaden. 

Etik inom vården 

I sin yrkesutövning tvingas närvårdaren göra etiska övervägningar, vilket framhäver betydelsen av en etisk värdegrund. De beslut som närvårdaren tar har en direkt inverkan på en annan människas psykiska och fysiska välbefinnande. Besluten kan röra till synes mycket små och bagatellartade frågor, som likväl kan ha en stor inverkan på en individs livskvalitet. I arbetet uppstår också invecklade och utmanande situationer, som måste lösas på ett sätt som respekterar den enskilda individen. 

Den riksomfattande etiska delegationen inom social- och hälsovården (ETENE) inledde sin verksamhet år 1998. ETENE ger rekommendationer i etiska frågor med anknytning till social- och hälsovården samt patientens och klientens ställning. SuPer å sin sida utarbetade år 1996 närvårdarens etiska principer, som därefter har utvecklats när så behövts. Principerna betonar grundläggande värderingar såsom respekt för människovärdet och självbestämmanderätten, rättvisa och jämlikhet. 

Smärtpunkter och styrkekällor

Närvårdarnas yrke är fysiskt och psykiskt krävande och de möter ofta utmanande situationer i arbetet. I en undersökning utförd av Arbetshälsoinstitutet angav över hälften av närvårdarna att de blivit utsatta för våld i sin yrkesutövning, och särskilt ofta är det anställda inom anstaltsvården för äldre som drabbas. Den låga lönenivån ökar inte yrkets dragningskraft, och vårdbranschen lider av arbetskraftbrist samtidigt som den åldrande befolkningen innebär att behovet av vårdare ökar. De befintliga vårdarna lider av brådska, och allt oftare möter de etiska problem i arbetet. Trots dessa svårigheter upplever en stor del av närvårdarna sitt jobb som betydelsefullt och givande. Många säger sig också känna ett kraftigt arbetsengagemang, de brinner för jobbet och finner en glädje i det. 

Närvårdarlöftet

Ända sedan hjälpskötarutbildningen inleddes har yrkeskåren förenats av ett löfte, som skötarna av tradition avger vid examensceremonin. Nedan är det nuvarande löftet, som utarbetats av SuPer.

• Jag lovar att i mitt arbete som närvårdare respektera kundens människovärde och befrämja ett gott liv.
• Jag lovar att stödja människans tillväxt och utveckling, funktionsförmåga och egen aktivitet samt att befrämja hälsa och vårda sjuka.
• Jag lovar att sköta dem som behöver hjälp, förebygga marginalisering, lindra mänskligt lidande från livets början ända fram till livets slut.
• Jag lovar att följa yrkesetiska principer och tystnadsplikt, utveckla min yrkesskicklighet samt befrämja mitt eget och arbetssamfundets välbefinnande i arbetet.
• Jag förbinder mig att utveckla både min arbetsgemenskap och social- och hälsovården.