Sjukskötarens och barnmorskans år
Välkommen till webbutställningen Sjukskötarens och barnmorskans år! HUS museiutskotts vandringsutställning som har visats upp på HUS sjukhus under åren 2020 och 2021 finns nu också på webben! Bekanta dig med sjukvårdens pionjärer och bege dig på en resa från 1820-talet till nutiden.
År 2020 har det gått 200 år sedan Florence Nightingale föddes, och jubileumsåret har av Världshälsoorganisationen WHO utlysts till sjukskötarens och barnmorskans år. Men i en tragiskt ironisk vändning blev WHO samma år även tvunget att utlysa pandemi med anledning av det nya coronavirus, som pressar sjukvårdens kapacitet världen över. Tack vare välutvecklade standarder för sjukvård och hygien är vi dock bättre förberedda på att klara av situationen än någonsin tidigare. Nu om någonsin är det skäl att hylla våra sjukskötare och sjukvårdens pionjärer.
Florence Nightingale
Florence Nightingale(1820–1910) anses vara den moderna sjukvårdens grundare. Hon föddes 12.5.1820, fick en mångsidig utbildning hemma och upplevde som ung en andlig väckelse och en kallelse till att hjälpa de sjuka och hungriga.
Efter att hon år 1851 tillbringat tre månader i Tyskland på diakonissanstalten i Kaiserswerth lärde sig Nightingale sjukskötaryrkets grunder och blev övertygad om sin livsuppgift. Krimkriget, som Storbritannien och dess allierade förde mot Ryssland 1853–1856, gjorde Nightingale berömd. På Krim hade Storbritannien ett provisoriskt militärsjukhus där förhållandena var förfärliga och dödligheten hög. Med hjälp av sina personliga kontakter samlade Nightingale ihop en grupp på 38 sjukskötare, erhöll krigsministeriets stöd och reste till Krim. Med sin driftighet och framförallt sin ledarskaps- och organisationsförmåga fick Nightingale till stånd en förbättring i sjukhusets förhållanden.
Under vistelsen på Krim upptäckte Nightingale att fler soldater dog av sjukdom än av sår. Nightingale var en skicklig skribent och matematiskt begåvad. Efter kriget använde hon statistik för att bevisa betydelsen av god hygien inom sjukvården, och kan därmed anses vara en föregångare inom evidensbaserad vård. Efter att ha återvänt från Krim led Nightingale av dålig hälsa och hon drog sig tillbaka från offentligheten. Istället blev hon en inflytelserik sjukvårdsexpert som verkade för sjukvårdens utveckling i bakgrunden. År 1860 grundade hon en sjukskötarskola i London som bar hennes namn. Skolan blev en förebild inom modern sjukskötarutbildning.
Nightingale var en aristokratisk visionär och förnyare av sjukvården, samt en orubblig anhängare av klassamhället. Hon förespråkade en stram hierarki och gjorde en strikt skillnad mellan överskötarna, som kom från de högre samhällsklasserna och fungerade som arbetsledare, och de vanliga sjukskötarna. Därför motsatte hon sig att sjukskötare organiserade sig fackligt för att kräva bättre arbetsvillkor. Enligt Nightingale var sjukskötaryrket ett kall, som man skulle hänge sig fullständigt åt.
För sitt livsverk belönades Nightingale år 1907 som första kvinna med inträde i den prestigefyllda Förtjänstorden.
Pennan var Florence Nightingales viktigaste arbetsredskap, och hon sägs ha skrivit cirka 13 000 brev. Hon hade regelbunden kontakt med bland annat drottning Victoria. Nedan ett utdrag från ett brev, där Florence Nightingale beskriver hur den brittiske generalkonsulen i Egypten stjäl hennes penna.
"I had a pen, a steel pen, one pen […] Mr Murray comes into the room, he sees the pen, he seizes upon it, carries it off into his own room, secures it there and returns. Our pen is gone. The ambassador of Great Britain was not proof against a pen in Egypt. There was no asking him for it without insulting him, for a more manifest act of theft, a falling under temptation, was never committed. For this ambassadorial deed of dishonesty he has since sought to propitiate me by shells from the Red Sea, flowers from Arabia etc., but it is no use."
En profession skapas
Diakonissanstalterna
Fram till 1800-talets början fanns det ingen egentlig utbildning för sjukskötare, utan arbetet var i första hand ett barmhärtighetsarbete som byggde på en tradition av kristen omsorg. År 1836 grundades den första diakonissanstalten i Kaiserswerth i Tyskland och där började man vid sidan om undervisning i teologi även ge sjukskötarutbildning åt de kvinnor som utbildades till diakonissor.
Från Tyskland spred sig diakonirörelsen till världen. Även i Finland fick de första yrkesutbildade sjukskötarna sin utbildning på diakonissanstalter, med början på 1850-talet vid Diakonissanstalten i Åbo, vars verksamet dock blev kortlivad. I Finland är Diakonissanstalten idag en synonym till Helsingfors Diakonissanstalt, som grundades av välgöraren Aurora Karamzin år 1867.
Finlands Röda Kors
Finlands Röda Kors grundades efter att krig brutit ut mellan Turkiet och Ryssland år 1877. Organisationen utbildade sjukskötare för att vårda soldater som sårats i kriget och verksamheten fortsatte även efter kriget, från och med 1889 i samarbete med Helsingfors allmänna sjukhus på Kirurgiska sjukhuset. På 1890-talet tog staten över ansvaret för utbildningen, och utöver Helsingfors ordnades också kortare kurser på länssjukhusen.
Kirurgiska sjukhuset – Sophie Mannerheim
Ansvaret för att organisera sjukskötarutbildningen låg hos den nya yrkeskåren av överskötare. Anna Broms utsågs år 1888 till Kirurgiska sjukhusets första överskötare och hon deltog i startandet av sjukskötarutbildningen vid sjukhuset. Broms hade likt sin efterträdare Hilda Montin gått Röda Korsets kurs och sedan fördjupat sina studier utomlands.
Montin efterträddes av Sophie Mannerheim, som hunnit bli 35 år gammal när hon efter sin skilsmässa beslöt sig för att bli sjukskötare. År 1899 reste hon till England, där hon tre år senare utexaminerades som sjukskötare från skolan som Florence Nightingale hade grundat. År 1904 valdes Mannerheim till överskötare och föreståndarinna för sjukskötarutbildningen vid Kirurgiska sjukhuset.
Sophie Mannerheim innehade sin tjänst i över 20 år och under hennes tid förlängdes sjukskötarutbildningen från ett till tre år. Mannerheims betydelse för tillkomsten av en yrkeskår av sjukskötare i Finland var enorm, och mer än någon annan bidrog hon till att göra Florence Nightingale-idealet till en del av praktiken inom den finländska sjukvården.
"Kom ihåg att vår förening är en gammal förening, känd och aktad överallt i världen. Kom ihåg att det märke vi bära kunna vi bära med heder. ” – Sophie Mannerheim
Studier och arbete
Sjukskötarutbildningens förenhetligande 1900–1960-talet
Vid sidan om utbildningen på det statsägda Kirurgiska sjukhuset verkade Helsingfors stads sjukskötarskola i Maria sjukhus från och med år 1909. Sjukskötare som utexaminerades från de här två skolorna erhöll äldre sjukskötares behörighet. Från länssjukhusen utexaminerades så kallade yngre sjukskötare. Med undantag av några större sjukhus var de sjukskötare som fått sin utbildning i Helsingfors bättre utbildade än de som skolats i andra delar av landet.
Staten strävade efter att förenhetliga sjukskötarutbildningen och lade år 1930 ner länssjukhusens sjukskötarskolor. I deras ställe grundades statliga skolor. Samtidigt grundade man också ett nytt inspektrisämbete för sjukskötarutbildningen. Ämbetets första innehavare var Venny Snellman, som skötte uppgiften i nästan 30 år. Under sina inspektionsresor i landet lärde hon sig med om de lokala problemen och försökte förbättra studenternas möjligheter att studera vid sidan om arbetet.
Utvecklingen gick långsamt eftersom det var brist på resurser och många sjukhus på landsbygden motsatte sig förändringen eftersom de var helt beroende av studenter som gratis arbetskraft. Studenternas arbetsveckor kunde vara till och med 80 timmar långa. Förenhetligandet av utbildningen fullbordades först år 1964, när Medicinalstyrelsen godkände den första enhetliga läroplanen för sjukskötare.
Från hållbart till engångsprodukter
Sjukskötarnas materiella arbetsmiljö har förändrats avsevärt under årtiondens lopp i och med att man gått från att använda hållbara och tvättbara redskap till engångsartiklar. Instrumentvård var ett tidskrävande handarbete som hörde till sjukskötarnas plikter ända tills uppgiften övertogs av hjälppersonal på 1960–70-talen. Samtidigt började man också ta i bruk engångsprodukter, som förbättrar effektiviteten och hygienen, men också ökar miljöbelastningen. Idag strävar HUS till att använda engångsprodukter som är återvinningsbara och fria från skadliga ämnen. Till exempel används nitrilhandskar som undersökningshandskar, eftersom produkter som innehåller miljöbelastande PVC-plast håller på att fasas ut.
Systrar i vitt
Sjukskötarnas arbetsdräkt
Utbildade sjukskötare i Finland hade en enhetlig uniform åren 1911–1976. Dräkten var kännspak, men följde sin tid och förändrades sakta med modet. Sjukskötaren var själv tvungen att skaffa uniformen ända tills år 1976, då den ersattes av en enhetlig arbetsklädsel, vars anskaffning och skötsel arbetsgivaren ansvarade för.
På 1800-talet bar klädseln på många betydelser och vittnade om en persons samhälleliga status. Syftet med sjukskötaruniformen var ursprungligen att väcka respekt och göra det möjligt för kvinnorna som bar den att arbeta och röra sig utanför hemmet utan att trakasseras. Vid diakonissanstalten i Kaiserswerth, som grundades år 1836, användes en enhetlig och kännspak dräkt. Därifrån anammade Florence Nightingale synen på klädseln som en viktig del av yrkesidentiteten, och Nightingale-skolans elever förde sedan denna tanke vidare.
I Finland etablerades sjukskötaruniformen i och med sjukskötarutbildningen. Enligt Sophie Mannerheim var vitt den bästa färgen av hygienskäl, men färgen kan även anses symbolisera moralisk renhet och kallelsen till yrket. Den vita färgen förblev oförändrad under hela den period som uniformen var i bruk. Huvudbonaden var en annan bestående och synlig del av dräkten som endast genomgick små förändringar innan den slopades helt.
"Det var inte lätt att få den vita tyglappen att likna en mössa, men man blir väl skickligare så småningom. Första årets mössa har ett blått band, andra årets två, tredje årets tre. Det är för att folk på avdelningen ska veta vad vi går för, vad de kan fordra av oss. ”
Överskötarna hade en egen, mörkblå uniform. Också studenterna hade en egen dräkt, vars tillhörande hätta var försedd med blå band som visade vilken årskurs studenten tillhörde. Den vita sjukskötaruniformen fick studenten ta på sig först vid examen. I många andra länder varierade sjukskötarnas dräkter, särskilt huvudbonaden, beroende på var man studerat. I Finland hade alla sjukskötare en enhetlig dräkt oberoende av var man studerat. Vissa sjukskötare bar en examensbrosch på kragen som avslöjade studieplatsen, men många använde istället sin sjuksköterskeförenings medlemsmärke.
Från ett kall till ett yrke
Det revolutionära 1960-talet
Föreställningen om att de båda könen hade olika levnadssfärer och -uppgifter var stark ända fram till 1950-talet. Bland de övre samhällsklasserna ansågs det länge vara naturligt att kvinnans verksamhetsområde var begränsat till hemmet och att moderskapet var hennes plikt. Ett så kallat samhälleligt moderskap, det vill säga ett arbete inom vård- eller undervisningsbranschen ansågs dock vara acceptabelt, men bara för ogifta kvinnor.
På 1960-talet började de här föreställningarna ge vika och nya karriärmöjligheter öppnade sig för kvinnor. Även uppfattningen om sjukskötaryrket som en självuppoffrande kallelse i Nightingales anda började förändras. Den banbrytande generationen nightingaleska sjukskötare som hade förblivit inflytelserika ända fram till 1960-talets början och definierat sjukskötaryrkets karaktär genom sina positioner som överskötare, ledare av sjuksköterskeföreningarna och lärare i sjuksköterskeskolorna, steg slutligen åt sidan. Sjukskötarens arbete blev nu i första hand ett yrke, som öppnade sig även för män.
Sjukskötaren som vårdexpert
Sjukskötarna är de högst utbildade specialisterna inom vårdarbetet. Till sjukskötare studerar man på yrkeshögskola och det är möjligt att fortsätta studierna ända till en doktorsexamen inom vårdvetenskap. Dagens sjukskötare är en vårdexpert som främjar och upprätthåller hälsa, förebygger och behandlar sjukdomar samt lindrar lidande. Det är ingen överdrift att kalla sjukskötarna en samhällsbärande grupp. Eftersom yrket är krävande är farhågan att det i framtiden finns för få sjukskötare och för mycket arbete.
I sjukhusen har hierarkin traditionellt varit hög men nuförtiden deltar sjukskötarna i utvecklandet av sitt eget arbete och fattar beslut rörande patienters vård. Den traditionella ansvarsfördelningen mellan läkare och sjukskötare har blivit mångsidigare. Målet är att ta tillvara styrkorna hos bägge parter så att de kommer patienten till godo. År 2010 lagstiftades om en begränsad rätt för sjukskötare att ordinera mediciner och år 2012 utexaminerades de första så kallade receptsjukskötarna med den här befogenheten.
En platt hierarki och en samarbetskultur är också vad som eftersträvas i magnetsjukhusmodellen som är ett internationellt kvalitetssystem och ett erkännande för utmärkt vårdabete. Magnetsjukhuset är avsett att vara en attraktiv arbetsplats som likt en magnet attraherar sjukskötare och håller dem nöjda. Cancercentrum, Hjärt- och lungcentum, Sjukvård för barn och unga samt Psykiatricentrum är HUS första resultatenheter som ansöker om status som Magnetsjukhus.
Barnmorskan förr och idag
Från rökbastun till sjukhuset
Arbetet för att minska barndödligheten och dödligheten i barnsäng går hand i hand med välfärdsstatens utveckling. Under en period på drygt hundra år har barna- och mödradödligheten i Finland gått från att ha legat bland de högsta i världen till att ligga bland de lägsta. Barnmorskorna, vars arbete har utvecklats till ett mångsidigt stöd till kvinnor och familjer, har spelat en viktig roll i utvecklingen. Barnmorskor utbildades redan på 1700-talet i Stockholm och det var det första yrket som finländska kvinnor kunde utbilda sig till. Efter Finska kriget bröts kontakten till Stockholm och för att tygla barndödligheten grundades år 1816 Finlands första utbildningsanstalt för barnmorskor i Åbo. Utbildningen blev år 1833 en del av Helsingfors universitet.
Det var länge sed att barnen föddes hemma. De första förlossningsanstalterna grundades för att hjälpa fattiga och ogifta mödrar och senare började också mera välbärgade föderskor söka sig till förlossningsanstalter. Hemfödslarna minskade dock betydligt först på 1960-talet när centralsjukhusen byggdes.
I början på 1900-talet fanns det inte tillräckligt med utbildade barnmorskor för att hjälpa alla föderskor. Outbildade så kallade jordemödrar bistod vid förlossningar med hjälp av bland annat besvärjelser, men en barnmorska kunde följa förlossningsförloppet, minska risken för infektioner genom att sköta om hygienen, samt hjälpa också i svåra situationer. Antalet barnmorskor ökade så småningom och på 1940-talet skedde en stor del av förlossningarna med hjälp av en barnmorska. Barnmorskans arbete utvidgades år 1937 officiellt till att inbegripa mödravård, vilket innebär att yrket innefattar vård av modern under graviditeten, födseln och barnsängstiden samt vård av den nyfödda. Från och med 1950-talet har arbetet blivit alltmer förebyggande och hälsofrämjande.
Dagens barnmorska är professionell inom hälsorådgivning och hälsofostran samt vårdar och ger råd till kvinnor och familjer under graviditeten, födseln och barnsängstiden. Till barnmorskans kompetensområden hör kvinnosjukdomar, kvinnohälsa och barnavård. I Finland tar det fyra och ett halvt år att utbilda sig till barnmorska. Det är den längsta yrkeshögskoleutbildningen inom hälsovården, och utbildningen ger också sjukskötarbehörighet. Barnmorskeutbildningen i Finland är mera omfattande än i många andra europeiska länder, eftersom den finländska barnmorskan även är en expert på sexuell hälsa.
Barnmorskeförsäkran
"Jag försäkrar på heder och samvete, att det skall vara min fasta och uppriktiga vilja att i alla mina barnmorskeåligganden noggrant och omsorgsfullt samt efter bästa förmåga och kunskap fullgöra de skyldigheter, vilka på grund av lag och författningar samt laga föreskrifter på mig i egenskap av barnmorska och medborgare ankomma."
Från och med 1700-talet avladesen barnmorske-ed efter avslutad utbildning. På 1920-talet byttes eden ut mot en barnmorskeförsäkran, som avskaffades först på 1970-talet.